AVSÄNDARE SAKNAS
En gång bad jag om din kropp
att få närma mig den
medan den glimrade i nattens lågor innan den hunnit rinna bort
bland gammal disk intorkad billig vin å kaffe
en rörelse kunde få askan från våra cigaretter till att söka sig mot nya hörn å
låta natten falla över oss som ett rus
jag beger mig dit jag var innan jag tog mina första steg
detta landskap består av lågor som brinner bakom varje människas kropp
ovanpå bryter du upp gamla golvbrädor för att
befria solljuset från mörkret vi en gång stod å trängdes med dina tårar ryckte sig lös å kröp ner i den upplösta jorden för att söka fäste I en tid klar till att förgå
jag tog några bilder av dig med min kamera då du stod å frös.
fotografierna skakar än idag
I ett nedbrunnet hus där det förkolnade skelettet står kvar och faller bit för bit finns det inga känslor som kan bo kvar i mig just nu
du sa att du vill återvända hit där askan av mina barndomsminnen vaggas stilla bort med vinden
där drömmen av våra händer som vidrör varandra tillfångatogs av ett fotografi och avbilden av våra kroppar såg lika förvånade ut som våra blickar
du sa att du ville återvända hit där ljuset från vårt fönster spred sig långsamt över rummet
när sedan en stråle träffade dig rakt över bröstet där jag byggde en skugga i skuggan av din skugga
så vandrade du bort över ett helt himlahav å efter dig drog du natten till dig
så som jag minns det idag
vilade alltid
en gyllene aftonsol
över våra kroppar
efter att mörkret fallit
satt vi kvar
uppe på ett tak
och såg ut
över en utpustande stad
framtiden tillhörde oss
å vi skulle segra
monstret skulle dö
men det vi inte visste
var att odjuret
redan levde i oss
det hade förgiftat
vårt blod
krupit in under huden
å nästlat sig fast
som en parasit
en dag började det kräva in
sina skulder
för några av oss
blev den enda viloplatsen
under en sten
